För skojs skull - Svett är det nya svarta

Happy "channelversary"!
Idag är det ett år sedan jag genomförde stafettsimningen med Team Sandettie över Engelska kanalen. 
 
Att sätta första foten i vattnet på Shakespeare Bay och börja simma mot horisonten är något av det häftigaste jag gjort. Då var det fortfarande mörkt ute men snart började en röd sol klättra över horistonen och jag simmade in i gryningen. 
 
Tiden mellan simsträckorna var hemska. Båten gungade och jag var mer sjösjuk än någonsin tidigare - trots receptbelagda sjösjukepiller. Jag åt nästan inget av maten jag packat med mig utan satt med ögonen klistrade mot horisonten för att inte kräkas (alltför mycket). 
 
Så fort det var min tur att simma var allting bra. Det var som om vattnet var mitt rätta element, som om det var där det var meningen att jag skulle vara. Vattnet är också det jag minns bäst. 
 
Jag hade väntat mig ett ogenomträngligt, ovänligt hav med mycket skräp och föroreningar men det var mjukt grått, lagom salt och kändes liksom hemma. 
 
Nuförtiden simmar jag väldigt lite men jag saknar det. Framför allt saknar jag öppet vatten-simningen och förberedelserna inför Kanal-simningen. Kanske bestämmer jag mig en dag för att genomföra en solo-simning men då skall jag första flytta ifrån Bryssel. Här är möjligheterna för träning alldeles för få och jag orkar inte stressa över dåliga öppet-tider i simhallarna och bristen på sjöar och vikar. 
 
Men det hindrar mig inte från att drömma om det svala gråa vattnet i Kanalen och minnas känslan av min egen styrka i vattnet. 
Vår kapten, Reg Brickell, visar hur tidigare kanal-simnigar gått. 
Pråm + Frankrike. 
Inte nog med att jag var sjösjuk, jag hostade dessutom så mycket den veckan att jag inte sovit på flera nätter. Jag lärde mig till och med en egen teknik för att simma med hosta. 
Jag skriver mitt namn på väggen på pubben The White Horse efter genomförd simning. 
Sim-inspiration på högsta nivå
Kommer ni ihåg Chloé McCardel, som coachade mig och resten av Team Sandettie när vi simmade över Engelska kanalen för ganska exakt ett år sedan?
 
Chloé är en fantastisk simmare och har bland annat världsrekord i marathonsimning - hon simmade 128 km i sträck utan paus. Hon älskar vattnet i den Engelska kanalen och nu är hon tillbaka i England igen för att slå ett nytt rekord. 
 
Den här gången siktar hon på att bli den australienska person som har simmat flest gånger över Kanalen. Med 13 crossings i bagaget sedan tidigare är hon redan kommit en bra bit på vägen - målet nu är att genomföra 7 kanalsimningar under juni. 
 
Hon har redan klarat av den första av dem men berättar att det var hennes tuffaste hittills med bara 12 grader i vattnet och 11 grader i luften. Sedan dess har vattnet blivt ännu kallare och stormigt väder innebär att hon inte kunnat påbörja den 15e simning ännu. 
 
För mig handlar inspiration inte om att lyckas utan om att våga försöka. Jag vet ännu inte om hon kommer att klara av 20 kanal-simningar (i år i alla fall, det känns otänkbart att hon inte skulle lyckas till slut) men bara det att hon vågar försöka sig på en crossing var tredje dag under fyra veckor är tillräckligt för att jag skall bli stum av beundran. 
 
Att ta första steget och våga försöka är ofta det svåraste, vare sig man skall genomföra ett stort äventyr eller en förändring på hemma-plan och det är det som inspirerar mig här. Jag vet inte om jag någonsin kommer att försöka mig på en solo-crossing men Chloés målmedvetenhet och mod inspirerar oavsett.
Här peppar Chloe en av simmarna på mitt lag under Team Sandettie's simning förra året.  
Team Sandettie video
Det har gått mer än två månader sedan jag simmade i Engelska Kanalen nu och det börjar kännas ganska avlägset. Simning över huvudtaget känns avlägset faktiskt. Jag har simmat mycket mindre än jag tänkt mig i sommar och ett pass på 3 km häromdagen kändes rejält i armarna. Kan inte fatta hur jag klarade av att göra tre sådana på en dag för inte så länge sedan. 
 
Precis när jag börjar tro att allt var på låtsas damp den ned ett mejl i min inbox med den här videon, som Jeremy i mitt lag har gjort. 
 
Den fångar allt det positiva från vår simning (det är ingen som kräks till exempel men soluppgången är fantastisk) och får mig att längta tillbaka. 
 
Lite längtar jag tillbaka till Dover och Team Sandettie men framför allt längtar jag tillbaka till ett riktigt träningsmål, med alla de tankar, ångest och fokus det innebär. Jag längtar efter äventyr helt enkelt.
 
Det finns något i kalendern för nästa år men än så länge är det mer än dröm än en plan. Löpning blir det den här gången. Kanske. Jag skall prova att öka träningsmängden under hösten och se vad kroppen och huvudet håller på och sedan får vi se. Än så länge kan jag bara hoppas, längta och drömma och det är inte fel det heller!
Jag är den första simmaren, och sedan simmar jag igen vid 6.15 (i rosa baddräkt och orange mössa).