För skojs skull - Svett är det nya svarta

Två år efter Gröna bandet
Idag är det exakt två år sedan vi påbörjade Gröna bandet. Ett omvälvande, fantastiskt och skitjobbigt äventyr på 49 dagar och 1399 kilometer. Det var tuffare, blötare och gjorde mer ont än vad jag någonsin trodde var möjligt men ändå går det inte en dag utan att jag tänker på det och längtar tillbaka till fjällen. 
 
Blöta strumpor var en stor del av min verklighet under Gröna bandet men dem tänker jag inte alls på när jag tänker tillbaka. Inte heller tänker jag på hur ont jag hade i fötterna, alla de gånger när jag var så trött att jag grät. 
 
Fjällen själva lockar så klart men framför allt längtar jag tillbaka till känslan av frihet och enkelhet. Livet är så mycket lättare när man vaknar varje morgon och bara går dit näsan pekar. Det är en frihet från valmöjligheter och beslut (till skillnaden från friheten i att kunna äta precis vad man vill till middag...) som skapar ett nästintill oändligt utrymme för tankar och kreativitet. 
 
Det går inte att förstå hur trängd den fria tanken är av alla beslut vi fattar varje dag (skall jag springa för att hinna med tunnebanan 08.12 eller hinner jag om jag åker 08.17? Vill jag ha chai eller örtte? Vilken film vill jag se i kväll? Vilka skor skall jag ta?). 
 
Därmed inte sagt att jag tänkte djupa existientiella tankar hela tiden. För det mesta tänkte jag inte alls. 
 
Men jag tror ändå att det undermedvetna jobbade på i det tysta, processade känslor och intryck som varit obearbetade länge. Till exempel hade vi varit ute i flera veckor när jag plötsligt tvärstannade på fjällen och berättade för Torkel att jag hade fått nog av Bryssel och att det var dags att flytta hem till Sverige igen. 
 
Nu är vi hemma i Sverige och jag kan bara tänka på vad nästa äventyr ska bli. Tvärs över Island. Tvärs över Grönland. Lofoten på langs (ja, jag gillar när det finns ett tydligt början och slut!). Kanske blir det Vita bandet, det vill säga svenska fjällkedjan på skidor. 
 
Tanken är att Sälka ska följa med och jag längtar till hon blivit stor nog att hänga med på längre vandringar och äventyr. Än så länge går vi bara någon kilometer ihop men planen är att hon ska få följa med till fjällen i vinterå en nybörjartur. När det gäller vinterfjäll och skidor har jag mycket att lära så Vita bandet ligger ett par år framåt i tiden. Kanske blir det aldrig ens av men det skadar ju inte att börja träna redan nu, just i fall att!
 
 
För ett år sedan
Idag är det exakt ett år sedan jag och Torkel öppnade dörren till Grövelsjöns fjällstation efter att ha vandrat, sprungit och haltat de 1400 kilometerna från Trerikesröset. Jag var riktigt sliten, fötterna värkte konstant och mest längtade jag efter att få sätta på mig torra strumpor. 
 
Jag har fått frågan om Gröna bandet var värt allt slit,  om vi verkligen hade roligt också? "Roligt" är väl kanske inte det rätta ordet men jag ångrade aldrig, inte ens i norra Jämtland när vi klafsade tio mil genom myrmark och var tvungna att tälta på en grusväg för att inte sjunka på natten, att vi bestämde oss för att göra Gröna bandet. 
 
Det var kallare och blötare och gjorde mer ont än jag kunnat föreställa mig men det var också en större och mer omvälvande upplevelse än vad jag kunnat ana.
 
Det händer något mentalt, något konkret och beständigt när man tillbringar så lång tid på fjället. Tempot går ned och då hinner man se världen på ett annat sätt.
 
Någonstans ute på fjället hade två beslut växt fram: jag ville bo i hus och jag ville flytta hem till Sverige efter flera år i Bryssel. De tankarna hade funnits länge hos mig men det krävdes flera veckor på fjället för att de skulle mogna till ett beslut. 
 
Huset köpte vi tre månader senare och ett par veckor efter tillträdet satt jag i byggdammet på golvet i vårt nya vardagsrum och skrev ansökningen till det som nu är mitt jobb.
 
Gröna bandet FTW. 
 
Throw-back Thursday - Gröna bandet
Det är fem månader sedan jag och Torkel gick i mål vid Grövelsjön efter 49 dagar, 1399 kilometer och sjukt mycket klafsande.
Äventyret känns allt mer avlägset och nästan overkligt de flesta dagarna men ibland händer det något som påminner mig om att vi faktiskt gjorde det där - vi tog oss igenom hela den svenska fjällkedjan till fots!
Idag var det en sådan dag: vi fick nämligen precis veta att våra namn satts upp på anslagstavlan utanför fjällstationen.
Det finns nu 54 namn på anslagstavlan för de som har genomfört Gröna bandet.
En del av dem har jag mött, andra har bloggar jag har läst, vissa har berättelser som stannar kvar lite längre. Christine Hägglund, nummer 4, var en av de stora inspirationerna för oss, Lina Hallebratt, nummer 25 och 34,  genomförde alla tre banden (vita, gröna och blåa - skidor, vandring och kajak) i ett svep och sedan tog sig an Asia Pacific Crest trail, Svante och hunden Prada, nummer 50, som vi länge följde i fotspåren och sedan plötsligt passerade en dimmig dag utan att träffa.
Bakom varje namn döljs ett äventyr som är både likadant som det vi gjorde och alldeles unikt. Vi valde olika stigar, hade olika skäl till att genomföra Gröna bandet och hade olika upplevelser.