För skojs skull - Svett är det nya svarta

Throw-back Thursday - Gröna bandet
Det är fem månader sedan jag och Torkel gick i mål vid Grövelsjön efter 49 dagar, 1399 kilometer och sjukt mycket klafsande.
Äventyret känns allt mer avlägset och nästan overkligt de flesta dagarna men ibland händer det något som påminner mig om att vi faktiskt gjorde det där - vi tog oss igenom hela den svenska fjällkedjan till fots!
Idag var det en sådan dag: vi fick nämligen precis veta att våra namn satts upp på anslagstavlan utanför fjällstationen.
Det finns nu 54 namn på anslagstavlan för de som har genomfört Gröna bandet.
En del av dem har jag mött, andra har bloggar jag har läst, vissa har berättelser som stannar kvar lite längre. Christine Hägglund, nummer 4, var en av de stora inspirationerna för oss, Lina Hallebratt, nummer 25 och 34,  genomförde alla tre banden (vita, gröna och blåa - skidor, vandring och kajak) i ett svep och sedan tog sig an Asia Pacific Crest trail, Svante och hunden Prada, nummer 50, som vi länge följde i fotspåren och sedan plötsligt passerade en dimmig dag utan att träffa.
Bakom varje namn döljs ett äventyr som är både likadant som det vi gjorde och alldeles unikt. Vi valde olika stigar, hade olika skäl till att genomföra Gröna bandet och hade olika upplevelser.
Två månader senare - hur känns det nu?
Nu är det ganska exakt två månader sedan vi kom hem från fjällen och rent fysiskt har jag återhämtat mig ganska bra. Jag springer runt 40 km i veckan och är nästan tillbaka på min vanliga träningsnivå.
Den bit som saknas handlar mer om att det är väldigt stressigt på jobbet just nu och jag därför behöver ta det lite lugnare på hemma-plan.
Fötterna verkar behöva lite mer tid men så blev de ju mer misshandlade också. Jag är inte direkt skadad men däremot skör. Min naprapat har beordrat fotgympa för att öka blodcirkulationen och få senor och muskler att fungera normalt igen.
För huvudet verkar det dock ta längre tid. Jobb-stressen hjälper så klart inte men jag tror att det är något annat som skaver också. Avgaser och folkmassor men kanske framför allt tempot.
Jag har skrivit om det tidigare men återkommer ändå till det igen. Allt rullar på i racer-fart - skynda på jobbet, försöka hinna till mataffären innan den stänger, laga mat samtidigt som man städar köket och pratar i telefon. Gick det så här fort innan? Orkade jag då? Jag har ingen aning.
På Gröna bandet var jag ofta väldigt trött i kroppen och det är väldigt tydligt att vardagen här hemma är mentalt utmattande istället. Jag är mer irriterad och har oftare huvudvärk, behöver pilla mig i naveln när jag är ledig och orkar inte göra allt jag vill. 
Att fly till fjällen är så klart ingen lösning men jag undrar ändå lite grann om det inte kan bli en vändpunkt. Jag måste bara hitta vägen för den nya riktningen först. 
Ryggvård nära Grövelsjön. Så här gör jag regelbundet på jobbet också, det är bara det att ingen fotar då. 
Efteråt
Nu är nästan tio dagar sedan vi lade handen på dörren till Grövelsjöns fjällstation och bloggen har kommit i fatt verkligheten.  
Jag fick frågan om jag inte kunde sammanfatta Gröna bandet. Det är en helt legitim fråga men också en omöjlighet - hur sammanfattar man ett äventyr som pågått i 49 dagar och sträckt sig över 1400 kilometer? Som krävt 2 par skor och fyra tånaglar, nästan sex kilo torrmat men bara två våfflor?  
Men jag försöker ändå och skriver en lista eftersom jag ännu inte funnit orden:  
Mest onödig pryl: Öronpropparna och sovstrumporna (inte för att det inte var kallt utan för att mina tår behövde luftas så mycket som möjligt på nätterna för att undvika fotsvamp).  
Sämsta pryl: våra liggunderlag började läcka luft efter fem veckor och mot slutet var jag tvungen att blåsa in luft i mitt var fjärde timme under natten.  
Bästa prylen: Våra ryggsäckar har fungerat otroligt bra. 
Största planeringsmiss: En toalettpapperrulle räcker i en vecka för två personer i fjällen. Sträckan mellan Gäddede och Storlien var 9 dagar. 'Nuff said. 
Mest nöjd med: Att jag och Torkel var ett så himla bra team. 
Jobbigast under turen: smärtan i fötterna. Jag tejpade och masserade, bytte sulor efter 15 km och tog sedan ut sulorna helt efter 30 km men hade ändå ont varenda dag. Fotbesvär är det vanligaste skälet till att bryta Gröna bandet.  
Bästa spången: Härjedalen har Sveriges bästa spång-mästare, helt klart. Deras spänger är ofta gjorda av en bred planka istället för två smala, och så ligger de alltid väldigt stadigt. Nörd-fakta, men ack så viktigt.  
Bäst med att komma hem: att äntligen få vila.  
Svårast med att komma hem: att allt går så himla fort hela tiden. Beslut, samtal, bilar, mejl.  
Känslan i kroppen nu: fortfarande lite sliten men jag har börjat träna igen. Dock inte löpning.  
Vad saknar jag mest från fjällen: himlen 
Aktuell kulturreferens: Livet på marken är inte så lätt. Det är en bok av Viveka Lärn men det är titeln jag gillar bäst. 
Fast jag hade också kunnat sammanfatta turen med det här citatet av Dag Hammarskjöld som, igen, lyckas hitta orden för att beskriva det obeskrivliga: 
En tur som denna är alltid något oavslutad. Den ropar efter en fortsättning. När en sådan förvägras oss är det som vi någon gång försöker att övervinna tiden och glömskan genom att binda det vi mött i ord – som brister under trycket."