För skojs skull - Svett är det nya svarta

För ett år sedan
Idag är det exakt ett år sedan jag och Torkel öppnade dörren till Grövelsjöns fjällstation efter att ha vandrat, sprungit och haltat de 1400 kilometerna från Trerikesröset. Jag var riktigt sliten, fötterna värkte konstant och mest längtade jag efter att få sätta på mig torra strumpor. 
 
Jag har fått frågan om Gröna bandet var värt allt slit,  om vi verkligen hade roligt också? "Roligt" är väl kanske inte det rätta ordet men jag ångrade aldrig, inte ens i norra Jämtland när vi klafsade tio mil genom myrmark och var tvungna att tälta på en grusväg för att inte sjunka på natten, att vi bestämde oss för att göra Gröna bandet. 
 
Det var kallare och blötare och gjorde mer ont än jag kunnat föreställa mig men det var också en större och mer omvälvande upplevelse än vad jag kunnat ana.
 
Det händer något mentalt, något konkret och beständigt när man tillbringar så lång tid på fjället. Tempot går ned och då hinner man se världen på ett annat sätt.
 
Någonstans ute på fjället hade två beslut växt fram: jag ville bo i hus och jag ville flytta hem till Sverige efter flera år i Bryssel. De tankarna hade funnits länge hos mig men det krävdes flera veckor på fjället för att de skulle mogna till ett beslut. 
 
Huset köpte vi tre månader senare och ett par veckor efter tillträdet satt jag i byggdammet på golvet i vårt nya vardagsrum och skrev ansökningen till det som nu är mitt jobb.
 
Gröna bandet FTW. 
 
Throw-back Thursday - Gröna bandet
Det är fem månader sedan jag och Torkel gick i mål vid Grövelsjön efter 49 dagar, 1399 kilometer och sjukt mycket klafsande.
Äventyret känns allt mer avlägset och nästan overkligt de flesta dagarna men ibland händer det något som påminner mig om att vi faktiskt gjorde det där - vi tog oss igenom hela den svenska fjällkedjan till fots!
Idag var det en sådan dag: vi fick nämligen precis veta att våra namn satts upp på anslagstavlan utanför fjällstationen.
Det finns nu 54 namn på anslagstavlan för de som har genomfört Gröna bandet.
En del av dem har jag mött, andra har bloggar jag har läst, vissa har berättelser som stannar kvar lite längre. Christine Hägglund, nummer 4, var en av de stora inspirationerna för oss, Lina Hallebratt, nummer 25 och 34,  genomförde alla tre banden (vita, gröna och blåa - skidor, vandring och kajak) i ett svep och sedan tog sig an Asia Pacific Crest trail, Svante och hunden Prada, nummer 50, som vi länge följde i fotspåren och sedan plötsligt passerade en dimmig dag utan att träffa.
Bakom varje namn döljs ett äventyr som är både likadant som det vi gjorde och alldeles unikt. Vi valde olika stigar, hade olika skäl till att genomföra Gröna bandet och hade olika upplevelser.
Två månader senare - hur känns det nu?
Nu är det ganska exakt två månader sedan vi kom hem från fjällen och rent fysiskt har jag återhämtat mig ganska bra. Jag springer runt 40 km i veckan och är nästan tillbaka på min vanliga träningsnivå.
Den bit som saknas handlar mer om att det är väldigt stressigt på jobbet just nu och jag därför behöver ta det lite lugnare på hemma-plan.
Fötterna verkar behöva lite mer tid men så blev de ju mer misshandlade också. Jag är inte direkt skadad men däremot skör. Min naprapat har beordrat fotgympa för att öka blodcirkulationen och få senor och muskler att fungera normalt igen.
För huvudet verkar det dock ta längre tid. Jobb-stressen hjälper så klart inte men jag tror att det är något annat som skaver också. Avgaser och folkmassor men kanske framför allt tempot.
Jag har skrivit om det tidigare men återkommer ändå till det igen. Allt rullar på i racer-fart - skynda på jobbet, försöka hinna till mataffären innan den stänger, laga mat samtidigt som man städar köket och pratar i telefon. Gick det så här fort innan? Orkade jag då? Jag har ingen aning.
På Gröna bandet var jag ofta väldigt trött i kroppen och det är väldigt tydligt att vardagen här hemma är mentalt utmattande istället. Jag är mer irriterad och har oftare huvudvärk, behöver pilla mig i naveln när jag är ledig och orkar inte göra allt jag vill. 
Att fly till fjällen är så klart ingen lösning men jag undrar ändå lite grann om det inte kan bli en vändpunkt. Jag måste bara hitta vägen för den nya riktningen först. 
Ryggvård nära Grövelsjön. Så här gör jag regelbundet på jobbet också, det är bara det att ingen fotar då.