För skojs skull - Svett är det nya svarta

Sunkigare än någonsin
Pga första dagen i resten av mitt liv etc etc så fick jag till ett styrkepass i Sunkparken på lunchen för första gången på flera månader. 
Det var exakt så sunkigt som jag mindes förutom att de håller på att kalhygga parken. Oavsett alla problem som Sunkparken har (och det finns många: läget är knappast optimalt mitt i en stor korsning och bredvid en byggarbetsplats där bygget aldrig blir färdigt, allmänt tvivelaktiga besökare, skräp och fimpar i "min" lekhörna) så har sunkigheten vägts upp av de många stora almar som finns i parken. 
Och nu har belgarna bestämt sig för att beskära dem alla så att det bara finns stumpar kvar. 
Kan det vara kulturellt betingat att hata träd? Och är jag i så fall förprogrammerad till att bli trädkramare?
Träningspasset var för övrigt skitjobbigt.
En hållbar skillnad
Jag har ju äntligen lyckats hitta en PT som jag gillar och även om jag inte har kunnat träna med henne så ofta så har de pass vi har gjort tillsammans redan påverkat min styrketräning. Det var exakt det som var mitt mål så jag är helnöjd.
Eftersom träningen med en PT för de flesta är en lyx som man unnar sig ibland så tycker jag att det viktigaste inte är vad man gör tillsammans med PTn utan att det leder till en hållbar förändringen i sättet man tränar på.
Visst har passet jag gjort med henne varit bra men oftast tränar jag ju själv så för att jag faktiskt skall bli starkare så måste passen vara upplagda på ett sätt som gör att jag kan plocka med mig bitar från dem och utveckla min vanliga träning.
För mig har förändringen inte bara handlat om att jag pushar mig själv lite grann utan jag vågar mer nu än tidigare. Pga ryggen är jag alltid rädd för att göra nya övningar och framför allt att lägga på vikter. Till exempel har jag inte vågat jobba med rotationer eller lyft där ryggen är annat än spikrak - vilket så klart är en stor miss eftersom vardagen ofta innehåller just sådana rörelser och jag därför behöver träna på dem.
För mig är utmaningen lika mycket fysisk som psykisk och därför är jag ofta ganska nervös på passen - vågar jag verkligen göra utfallssteg med rotation? Eller benböj med en vikt? Jag är livrädd för båda övningarna - och många fler.
Men även om jag inte har träffat min PT mer än ett par gånger så har jag nu vågat använda vikter i mer komplexa övningar. Det är så klart fortfarande låååångt till tung styrkelyftning men för mig är det ett stort steg att ha vikter över huvudtaget.
PT pass med två övningar som jag inte vågat göra tidigare: 
Utanför komfortzonen
Jag har låtit dagen - hela helgen faktiskt - rulla på i sitt eget tempo och inte tvingat ut mig själv i det ganska otrevliga snöslasket mer än nödvändigt. '
Just nu behöver jag lugna helger för att orka med veckorna och eftersom vi är på resande fot de nästkommande två helgerna har det varit extra viktigt att såsa runt hemma med raggsockorna på.
Lite träning har jag dock fått till - styrketräning hemma i lägenheten.
Mina styrkepass ser ofta ganska lika ut. Det räcker liksom att jag skall träna, jag orkar inte hålla på och vara kreativ också. Håll det enkelt så blir det gjort, det är grunden i min träningsfilosofi.
Just idag har jag dock haft en liten twist på passet: viktmanschetter.
De har fått sitta runt fotlederna vid utfall och tåhävningar, olika balansövningar och dynamiska plankor. Även om de inte är speciellt tunga - kanske ett kilo vardera - så märks ändå. Alla övningar blir en anings svårare. 
Det är ungefär så långt utanför min komfortzon som jag är beredd att gå just idag.
Det är för övrigt samma vikt som jag råkade bära med mig i ryggsäcken när jag sprang norra Gotland runt i somras.