För skojs skull - Svett är det nya svarta

Ångaloppet race report 2015
Jag har gjort Ångaloppet igen. Och överlevt. 
 
Jag och Sanna hade planerat in ett gemensamt träningspass men blev distraherade av hennes fantastiska vinbärskaka och råkade "glömma" bort att genomföra det. Men vi var vid gott humör och det är det viktigaste.
Muscles from Brussels visar upp sina armmuskler. Eller åtminstone sina armar.
 
Ångaloppet består av 20 km löpning och 2 km simning, fördelat på 23 sträckor vardera. Loppet började med ett insjövarv där det var flera långa löpsträckor och bara fyra simsträckor. Terrängen var tuff - ofta helt obanat och uppför klipphällar och över stock och sten. Vi höll en lugn men stadig fart och det rullade på riktigt bra.
 
Det var rejält blött och geggigt på banan och flera gånger hade vi lera upp över knäna. Det fanns lera som var som kladdkakesmet i konsistensen, lera som var såphal, lera som eventuellt inte var lera ("har ni fixat fram den här speciellt för oss", frågade vi. "Nej, det är korna som gjort", svarade funktionären). Gemensamt för dem alla var att det sög musten ur benen. 
 
Min simning fungerade inte alls. Jag vet inte om jag var för andfådd efter löpningen, det var för brötigt i vattnet (att krocka med simmare hör till men då brukar de inte ha dubbskor på sig) eller för att armarna var trötta efter ett spontant intervallpass i Söderbysjön dagen innan. Oavsett vilken ursäkt jag hittar på blev det snabbt tydligt att bröstsim var det som fungerade bäst: det är lättare att navigera, omöjligt att bli omsimmad (jag har världens största benspark) och enklare att anpassa andningen. Dessutom simmade vi ändå om flera lag som crawlade. 
Det viktigaste är att ha bra stämning i laget. Vi var glada hela vägen. 
 
Insjövarvet gick snabbt och sedan kom vi ut på Östersjövarvet, den roligaste och tuffaste delen av banan. Här skulle vi ta 19 simsträckor på ca 10 km löpning - i stort sett en enda stor växlingszon där det var lika viktigt att kunna kravla över klippor som att crawla mellan öarna. Helkroppsträning.
 
Simningen flöt på bättre här men vi tappade en del fart i löpningen istället. Benen började bli trötta och med korta tekniska löpsträckor var det omöjligt att komma i in en rytm. Jag såg fram mot varje simsträcka - vattnet kändes uppfriskande och svalt och dessutom tog vi flera placeringar varje gång vi simmade. 
 
Tuffast av alla var den sista löpsträckan. Den var ca 3 kilometer lång och varken jag eller Sanna hade något kraft kvar i benen för att hoppa, klättra eller klafsa genom leran. Det allra värsta var att när vi kom tillbaka till Ånga Gård och vi var tvugna att springa ett helt varv runt ett fält innan vi äntligen fick lov att gå i mål.
 
Knäckande men det kändes desto bättre att äntligen få korsa mållinjen.