För skojs skull - Svett är det nya svarta

Dag 1: Alpint och jättefint
Great Lakeland 3 Day är alltså ett så kallat mountain marathon, ett bergslopp med lättare orientering, som pågår i tre dagar.
 
Man kan välja mellan allt i från supertuffa elit-klassen (som vanns av den lika supertuffa Kerstin Rosenqvist) som ofta är runt 50 km löpning per dag - och den lättaste C-klassen där distanserna skulle vara ca 23 km, 29 km och 19 km (kom ihåg att det här är en orienteringstävling, det där med distans kan variera hur mycket som helst!). C klassen kallas också för café-klassen eftersom banan oftast läggs så att man kan stanna och fika efter vägen - behöver jag säga vilken vi valde?
 
Vi var lite bekymrade över bristen på caféer på den första dagen men det hade vi inte behövt vara - bussen till starten var lite sen och som tröst bjöd arrangörerna på varm choklad med vispgrädde och marshmallows innan vi ens börjat springa. Perfekt start på dagen - mjölk innehåller ju både protein och kolhydrater!
 
På bussen småpratade vi med två engelska tanter som tänkte vandra tävlingen eftersom "de var i så fruktansvärt dålig form". De slår vi, säger vi till varandra på svenska, vi behöver inte tävla mot sådana som är bra, men tanterna i dålig form slår vi allt. 
 
Vi stämplar i starten och börjar springa mot första kontrollen. Den är uppe på en topp som syns redan från parkeringen och vi joggar längs med en fin grusväg den första sluttande kilometern. Vägen tar slut och vi genar över en blöt hage för att komma rätt på sluttningen. Medan vi klafsar runt i geggan promenerar tanterna om oss, på en stig som bara de kunde se. 
 
Vi kommer ikapp och väljer sedan en kortare väg till toppen - vi är unga och starka och kan ta den branta vägen! Rakt upp till den högsta och brantaste toppen går vi, med andnöd och tunga ben genom blöt mossa och lera. Inte nog med att de engelska tanterna redan är på toppen, de berättar också vänligt för oss att vi nog har missat den rätta toppen, den med kontrollen på, som de redan passerat!
Rätt topp. 
 
Vi kommer allt högre upp och snön börjar bli djupare men både vädret och utsikten är fantastiska. 
Jag såg mer snö under den här dagen än vad jag sett totalt under hela vintern i år. Bergen är inte speciellt höga här - som högst var vi uppe på 960 m - men snön gjorde att det kändes som att vara i alperna. 
 
Den tredje kontrollen fanns uppe på Helvellyn som är ett av de högsta bergen i the Lake District - och en av de absolut häftigase vandringarna. Att få vandra upp för Helvellyn en så här klar dag, i snö dessutom, var en oförglömlig upplevelse. 
Bortsett från kalla fötter hade snön inte orsakat några som helst problem på vägen upp - den var ganska torr och "kramig" så det var lätt att få grepp. På vägen ned hade solen börjat värma och det blev desto svårare.
 
Dessutom var det långt ned. 
Ju längre ned vi kom, desto slaskigare blev snön. Och ju slaskigare snö, desto halare stig. 
Som tur är har jag en strategi för hala och branta utförslöpor. Den strategin utvecklade jag till perfektion under samma tävling förra året när jag åkte rutschkana på rumpan nedför en väldigt lång och väldigt brant grässlänt. Om det var gräset eller lamm-bajset som gjorde slänten hal får vara osagt men den var väldigt hal i alla fall. 
 
Samma problem, samma lösning. Tio minuter senare hade jag den kallaste och blötaste baken i norra England men vad gör det när jag överlevde? Här är förresten en officiell bild på Torkel när han tar sig ned för samma backe: 
Foto: Ian Corless
 
Väl nere vid sjön såg vi något som påminde om att bergslöpning kan sluta väldigt dramatiskt, även när solen skiner. Vi skulle runda sjön och behövde korsa en liten bäck som mynnade ut i en sankmark precis vid sjön. Precis innan vi skulle gå över såg vi en annan löpare som hade gått ned sig till midjan i sankmarken och inte kunde komma upp. Jag försökte hjälpa till att dra tillsammans med hans fru/flickvän men han rörde sig inte en centimeter. Till slut lyckades två killar dra upp honom men det krävdes en hel del lirkade och råstyrka. 
 
Han klarade sig välbehållen (med båda skorna på!) och vi korsade bäcken en bra bit högre upp utan missöden. Tio minuter senare tog vi en fikapaus i solen - i bakgrunden syns de engelska panter-tanterna! 
Efter lite mer snöslask var vi äntligen nere i dalen och kunde lägga tanterna bakom oss (delvis för att de stannade och tog en kopp te i byn strax innan nattlägret) tack vare så här fina löpsträckor. 
Det blev 24 väldigt vackra och kontrastfyllda kilometer med nästan 1400 meters höjdstigning (jämför med Lidingöloppet som har ca 500 meters stigning) innan vi kom fram till lägerplatsen i strålande solsken. 
 
En perfekt första dag helt enkelt!
 
#1 - Sanna

Så fint!! Och tanter ska inte underskattas, de kan vara livsfarliga i branta backar.

Svar: Jag vill bli en sådan tant.
Kari

#2 - Anonym

Grymt rolig grej (förutom snön...) . Den ska jag försöka lura med mig mannen på något år! // Anna (piggelina.se)

Svar: Ja, kom! Det är bästa tävlingen med supertrevlig stämning och väldigt flexibelt upplägg. Vi var 14 svenskar i år, av totalt 300 startande, så snart tar vi över!
Kari

#3 - Märta

Vilken perfekt dag! Fast läskigt med den som gick ner sig i sankmarken! Huh!

#4 - Sara

läser på om lake district hos dig nu, jag har bokat resa!!

Svar: Vad kul, säg till om du vill ha tips! När åker du? Vi är där första veckan i maj i år också.
Kari Gardelin