För skojs skull - Svett är det nya svarta

Dag 49: Grövelsjön

Vi lämnar Rogenstugan tidigt och belönas med ett fantastiskt ljus när solen börjar klättra över trädtopparna. Det är vår första soluppgång, på den sista dagen. 

Det är vackert, men vi längtar till kalfjället. Det gör vi alltid men just idag känns det extra viktigt. Det har blivit väldigt påtagligt att varje steg vi tar för oss närmare slutet på inte bara fjällkedjan utan också vårt äventyr. 
Jag orkar inte tänka på vad det innebär, klarar inte formulera någon åsikt om hur vi haft det. Gröna bandet går inte att sammanfatta och jag längtar efter att få fylla mitt huvud och min blick med fjäll och vida vyer en sista gång.  
Stigen gör små besök på kalfjället men det är inte förrän den sista milen som jag är helt nöjd med utsikten. Till och med stenblocken har försvunnit.
Mina föräldrar möter oss uppe på fjället och det blir det andra känslosamma fjäll-mötet på bara några dagar - efter sju veckor av att bara vara jag och Torkel. Vi ser dem på långt håll där de avtecknar sig mot kvällshimlen på en ås och jag rusar mot dem. Det är fint att de, som körde oss till Kilpisjärvi för exakt sju veckor sedan, också är med när vi går i mål. 
Det är först senare tårarna kommer, när vi är framme vid fjällstationen i Grövelsjön och lägger händerna på dörren som officiellt markerar slutet på Gröna bandet.
Jag vet inte ens om det är av vemod eller lättnad som jag gråter.