För skojs skull - Svett är det nya svarta

Att bli en tränande människa igen
Att ha en gipsad arm får väl anses vara en giltig ursäkt att missa träningen men det gr det inte ett dugg enklare att komma tillbaka igen. Min självbild består av outröttliga ben som lätt skuttade uppför berg, genom myrar och även om man kan diskutera hur sann den bilden är så är det defnitivt inte så det känns just nu. 
 
Jag har tappat både formen, motivationen och träningsrutinen och ett par extra kilon gör det inte direkt lättare att springa heller. 
 
Jag har ju längtat men just nu känns det bara jobbigt - för att inte prata om att de långpass och äventyr jag drömt allra mest om skulle vara helt omöjliga. 
 
Istället för att ställa krav och plåga mig igenom långa jobbiga pass gör jag tvärt om: sänker förväntningarna och tar bort alla måsten. 
 
Jag lunkar runt på korta rundor, kör halva styrkepass och nöjer mig med tio minuters yoga. Jag har inte bråttom, är inte anmäld till några tävlingar och den viktigaste grund jag kan lägga nu är att hitta tillbaka till träningsglädjen igen.