För skojs skull - Svett är det nya svarta

Svettgränsen är nådd
 Om ni undrar varför jag inte skriver längre så är det för att jag inte tränar längre.
 
Mitt gips har nämligen börjat klia. Jättemycket. Långt in mot handleden där jag inte kommer åt med vare sig bomullspinnar eller linjaler. 
 
Dessutom kliar det på ett sätt som får mig att misstänka att instängd löparsvett är orsaken. 
 
Men ändå, 56 km har jag sprungit med gipset och det är väldigt mycket längre än om jag suttit kvar på soffan och hållit det rent.
 
Jag ska bya gips om en vecka så nu gäller det att fundera ut en strategi som maximerar löpmingen och minimerar kliet. Långpass i helgen kanske?
Saker att längta efter
Det är viktigt att leva i nuet och njuta av sin vardag och yada yada yada men när man ska vara gipsad i tre månader är nuet faktiskt inget vidare. Då får man lägga sin energi på att längta efter saker som händer framöver istället. 
  • Jag ska ta bort gipset i mitten på april men det är så outhärdligt länge kvar så jag ser fram emor 27 februari istället när jag ska röntga och gipsa om istället. Fräscht gips är trots allt bättre än äckligt gips.
  • Vår hundvalp föds i början på mars! Hen blir dock kvar på kenneln i två månader innan hen flyttar hem till oss.
  • I mars händer det faktiskt en hel del handikapp-anpassade saker. Vi skall till Oslo och hälsa på vår vän Linnea som bodde hos oss i Bryssel förut, jag drar till Åre för att hälsa på Katrin som har utlovat både choklad och brasor, och sedan blir det en sväng till Gotland dessutom. 
  • I början på maj ska vi till Lake District för att vara med på Great Lakeland 3 Day för fjärde gången.  Jag räknar inte med att kunna springa särskilt mycket men längtar efter varm choklad i tältlägret, scones-fika på mysiga pubbar och tre fina dagar i bergen. Det är 20-årsjubileum och arrangörerna har lovat att årets upplaga vlir något särskilt!
  • Det är mycket som händer i maj - jag spånar på en cykelsemester på Öland och ska dessutom till Färöarna med jobbet och tänker ta en dag extra i bergen då. 
Svårslagen löpning på Gotland Ultra i höstas.
Var är äventyret?
Jag har ju börjat springa igen, trots gipset, och det går ganska bra. Sjukt långsamt men dagens 11 km hade ju varit lika långa i 5-fart också. Styrketränar (benen) gör jag ju också. 
 
Så det är inte brist på träning som gör att jag gläfser och gnäller här hemma. Jag kom på mig själv med att hata alla friska människor som tar upp värdefull plats på tunnelbanan från de som förtjänar den bättre (dvs jag)  och önskar benbrott åt alla som genuint gillar att titta på Netflix (de gör ju ändå inget vettigt med sin tid).
 
Jag har varit arg precis hela veckan och inget har fått mig på bättre humör. Inte kompishäng med en god vän från Bryssel förra veckan, inte Torkel som vänder strumporna rätt åt mig, lagar mat och köper glass och inte en middag med min bokklubb. 
 
Det är spänning och äventyr som behövs. 
 
Jag har testat att pseudo-uppleva äventyr genom att detaljplanera saker som ligger flera år fram i tiden (specifikt Vita bandet 2021 - kan jag ta med mig min icke-existerande hund? Behöver samma hund en flytväst om man SUP-par på sjöarna i Nackareservatet?) men inte ens det har hjälpt.
 
Jag behöver - akut - ett enarmat äventyr. 
Kungsleden nära Saltoluokta för ett par år sedan. Det hade kanske gått lika bra med en arm?