Jag har ju börjat springa igen, trots gipset, och det går ganska bra. Sjukt långsamt men dagens 11 km hade ju varit lika långa i 5-fart också. Styrketränar (benen) gör jag ju också.
Så det är inte brist på träning som gör att jag gläfser och gnäller här hemma. Jag kom på mig själv med att hata alla friska människor som tar upp värdefull plats på tunnelbanan från de som förtjänar den bättre (dvs jag) och önskar benbrott åt alla som genuint gillar att titta på Netflix (de gör ju ändå inget vettigt med sin tid).
Jag har varit arg precis hela veckan och inget har fått mig på bättre humör. Inte kompishäng med en god vän från Bryssel förra veckan, inte Torkel som vänder strumporna rätt åt mig, lagar mat och köper glass och inte en middag med min bokklubb.
Det är spänning och äventyr som behövs.
Jag har testat att pseudo-uppleva äventyr genom att detaljplanera saker som ligger flera år fram i tiden (specifikt Vita bandet 2021 - kan jag ta med mig min icke-existerande hund? Behöver samma hund en flytväst om man SUP-par på sjöarna i Nackareservatet?) men inte ens det har hjälpt.
Jag behöver - akut - ett enarmat äventyr.
Kungsleden nära Saltoluokta för ett par år sedan. Det hade kanske gått lika bra med en arm?
5 kommentar(er)
