För skojs skull - Svett är det nya svarta

Vintervandring
Häromdagen skrev jag om att utmana sig själv i rädslor där man har mycket att vinna på att faktiskt göra något fast man är lite obekväm med det och nu i helgen ska jag göra precis en sådan sak. 
 
Jag har nämligen hoppat på ett initiativ i en Facebook-grupp och ska ut och vandra med ett gäng tjejer som jag inte har träffat förut. Vi blir ett gäng på fem tjejer, med fem hundar, och vi ska gå den första etappen på Roslagsleden. 
 
Det blir ingen lång vandring (totalt 15 km över två dagar) och vi kommer att ha nära till civilisationen hela tiden: leden börjar till och med vid en tunnelbanestation. 
 
Ändå finns det en hel lista med saker jag är nervös över: 
  • Vintertälta själv, dvs utan Torkel. Han brukar ju bära allt tungt och håller mig dessutom varm på natten. 
  • Vandra med människor jag inte känner. Två dagar är långtid om man inte tycker om sällskapet. 
  • Att Sälka inte ska uppföra sig. Hon drar som en ångvält även i bästa fall och i en ny skog, med fyra andra hundar, kommer hon att glömma all koppelträning vi har gjort (och det är mycket!) 
  • Att lyckas slå upp ett tält, blåsa upp liggerunderlag och laga mat samtidigt som jag har koll på Sälka. Hon har MASSVIS med energi och att sitta stilla medan matte fixar saker är hennes sämsta gren. 
 
Men samtidigt finns det oerhört mycket att vinna på att faktiskt rycka upp sig och vara med trots att jag nojar nu. Fler friluftskompisar som dessutom har hundar, en utenatt, en ny vandringsled att lära känna. 
 
Rapport följer!
 
Skridskofobi
Det har varit fina skridskoisar i hela Stockholm i ett par veckor nu. Mina flöden fylls av fantastiska bilder på spegelblanka naturisar, både från sjöarna i Nackareservatet, skärgården och Stockholm city med stadshuset i bakgrunden. Hur vackert som helst. 
 
Mina skridskor ligger dock kvar längst inne i en garderob i vårt friluftsförråd där jag slängde in dem efter att jag bröt handleden förra vintern. 
 
Där kommer de att få ligga kvar. Jag vågar inte åka skridskor i år. Handleden har inte läkt färdigt ännu och jag minns alltför tydligt hur jävla jobbigt det var att vara gipsad. 
 
I vanliga fall brukar jag inte låta rädsla begränsa mig men jag har bestämt mig för att det är ok att inte våga just nu, med just det här. Visst kan jag tvinga ut mig själv på isen igen men jag skulle inte har roligt. Förhoppningsvis känner jag annorlunda nästa år men i år blir det så här. 
 
Det finns så mycket andra områden där man kan utmana sina rädslor och vinna mer på det.
 
Träningsplaner
Ett av de bästa sätten att komma igång med träning är ju som bekant att anmäla sig till ett lopp. Ju värre lopp, desto större blir motivationen att komma igång. Så jag anmälde mig till GL3D igen. Tre dagar med bergslöpning i Lake District i maj. 
 
Det är drygt tre månader kvar till start nu vilket är både jättelänge och jättekort. Länge för att jag längtar och kort för att jag inser hur mycket som måste hända med löpformen om jag skall kunna ha roligt i England. 
 
Planen är att snitta 30 km / vecka i januari, 40 km / vecka i februari och sedan i mars komma upp i normal marsch-distans på 50 km / vecka. De långa passen får vänta till i mars när underlaget är bättre. Jag har inte ork nog att ta mig an ett långpass på snö och is den här vintern. 
 
En stor del av löpningen kommer att bestå av transportlöpning. Det är det som är enklast att få till just nu och det är tidseffektivt som fan. 
 
Synd bara att transportlöpningen är riktig fullöpning med asfalt, trafikljus och - just nu i alla fall - miserabelt underlag. 
 
Förra veckan svor jag över en 9.5 km lång isbana som sträckte sig hela vägen till jobbet, och idag orkar jag knappt lyfta rumpan från soffan efter att ha snöpulsat tur och retur. Morgonlöpningen fungerade relativt bra, då var det fluffigt och krispigt och ganska mysigt. 
 
Men hemvägen. Fy fan. Det tog 20 minuter längre än vanligt. Snön var uppblandad med grus och salt och det var som att springa i djup sand. Pannbensbygge. 
På morgonen var det ju fint.