Jag ska visa dem att grisföre är en barnlek, säger fjället elakt, för det är den sortens person fjället är. Jag ska visa dem hur mycket värre det kan bli.
Men först invaggade fjället oss i falsk säkerhet genom att bjuda på lite blå himmel, fluff-fluff snö och till och med lite glid.

Jag var så trött att jag ville gråta och det var innan snöstormen började.

Det absoluta lågvattenmärket var när vi tog en kort paus och pustade ut i vindsäcken inför ännu en lång uppförslöpa. När vi skulle igång igen hade mina bindningar frusit och jag kunde inte få på mig skidorna igen. När jag tog ta av mig vantarna och började hacka bort isen med stavarna drog Sälka omkull mig i ett försök att sniffa på en grästuva en bit bort.
Jävla fjäll.
Flaggan vid Lunndörren har fortfarande rekordet i att vara den mest välkomna synen för jag såg aldrig flaggan vid Vålåstugorna. Det var knappt att jag såg stugorna i snöyran. Sen var det en gigantisk snödriva på vägen upp till hundrummet och då började jag gråta på riktigt.
Men om man ska vara petig är det fortfarande oavgjort mellan mig och fjället för vi kom faktiskt fram till slut.
Sälka-rapport: hon älskade snöstormen, det fanns ju så många snöflingor att jaga. Synd bara att matte var så tråkig och tjatade om att dra framåt och inte i sidled.
Det blev inga bilder på snöstormen men jag tog den här bilden på utsikten från stugfönstret.


