Igår kändes det helt orimligt att vi skulle åka turskidor igen, vare sig med eller utan hund.
Så ska det ju inte kännas så vi letade reda på det lättaste, mest lättåkta vi kunde hitta: en sjö. Inga backar, inga kurvor och inga andra åkare.
Sälka fick springa lös och älskade varenda sekund. Och jag älskade hur hennes öron fladdrade i vinden.
Solen lyste dessutom, och vi kunde fika vid en förfallen lada.
Det är så här jag ville att det skulle vara.
2 kommentar(er)
