För skojs skull - Svett är det nya svarta

Dieseltraktor
Jag har simmat idag! 
 
Det är visserligen inte första gången jag simmat sedan vi flyttade hem men det är första gången det kändes bra. 
 
Grejen med simning är att när det känns dåligt så känns det riktigt dåligt. Uselt. Det är bara läckande simglasögon, klorsmak i munnen och rörelser som bara genererar plask och ingen fart - det finns ingenting positivt. När löpning är dåligt kan man åtminstone njuta av omgivningen men i simhallen blir man istället sparkad i ansiktet av någon med knotiga tår. 
 
Hittills har jag ringt tre personer och berättat om detta underbara med att jag haft ett bra simpass. 
 
Bra simning har inget med farten att göra utan det hänger helt och hållet ihop med känslan. Flytet, om ni står ut med ordleken. 
 
Idag handlade det bara om bubblor och rytm, och jag tuggade på som en gammal dieseltraktor. Fantastiskt. 
Det var inte så här det såg ut, men det var så här det kändes. 
Springa-simma-springa
Jag vaknade i morse utan att ha ont i vare sig rygg eller armar och kan därmed meddela att gårdagens paddling officiellt var en stor framgång. Och att min kropp officiellt är fantastisk. 
 
Så jag hittade på en ny utmaning för den och tog med mig Linnea på ett springa-simma-springa pass! För vad kan gå fel när en snigel som jag skall springa och simma med någon som tränat både friidrott och simning på elit-nivå?
 
Nu var dagens pass inte direkt på elit-nivå: vi joggade ned till Ältasjön som ligger bara någon kilometer bort, lät Torkel ta med sig löparkläder och skor i ryggsäcken medan han sprang vidare runt sjön och vi simmade rakt över, och sedan joggade vi hem tillsammans alla tre. 
 
Det här mitt allra roligaste sätt att träna under sommarhalvåret. Även om vi bara var i gång en timme så kändes det som ett litet äventyr att leta sig ned genom vassen vid sjön och det finns en alldeles särskild charm i simning som transport - det är ljusår från att nöta längden i en bassäng. 
 
Ältasjön är den sjö som ligger närmast oss sedan flytten men jag har bara simmat där en gång tidigare och har fortfarande en hel del kvar att lära mig om vattnet där. Till skillnad från Källtorpssjön och Söderbysjön där jag simmat tidigare i Nackareservatet så är Älta strömt. Det krävs inte mycket vind för att ytvattnet skall börja driva och då är det som att simma i en brant uppförsbacke. 
 
Vi fick kämpa för att ta oss framåt i vår backe ute på sjön och som det så ofta känns när man simmar så kändes det inte som om bryggan vi siktade på kom närmare hur mycket vi simmade. 
 
Jag fick förstås kämpa lite extra för att hinna med Linnea men trots hög puls och trötta armar var det framför allt väldigt roligt att ha sällskap i simningen. Jag simmar ju mycket ensam och det är en helt annan känsla att veta att det finns en annan simmare bara några meter bort, som kan hjälpa en att slåss mot sjöodjuren, sjögräs och strömmar. 
Sjöodjuren i Älta
Nytt område i Stockhom innebär en ny sjö att simma i och jag trampade iväg på min trogna gamla Skeppshult mot Ältasjön. Nästan alla öppet-vattensimmare är eller har på någon nivå varit rädda för något i vattnet.
Jag tror att det är en urgammal primitiv instinkt att vara rädd för sånt som inte syns men som kan finnas långt nedanför i det grumliga vattnet - i många länder är det fortfarande en väldigt befogad rädsla.
Jag har sedan länge förhandlat med mina demoner i Söderbysjön och kommit fram till en vapenvila. Den bygger främst på att sjöodjuren får ha djupet för sig själva om jag får vara i fred de översta 40 centimeterna. Därför är jag helt trygg så länge jag simmar men skulle aldrig få för mig att trampa vatten eftersom fötterna då kommer för långt ned.
En ny sjö innebär nya monster och det är osäkert om de accepterar samma villkor som de gamla vanliga i Söderbysjön. För att vara helt på den säkra sidan tog jag med mig säkerhetsbojen så att den skulle kunna skrämma bort eventuella odjur funderar på att närma sig ytan.
Nu har jag bevisligen överlevt passet så jag vill inte dissa bojen alltför mycket men jag kan inte påstå att den fick mig att känna mig säker. Det blåste nämligen ganska mycket och vinden tog liksom tag i bojen och ryckte och drog - lite grann som jag inbillar mig att ett hungrigt sjöodjur skulle göra...
Jag har förresten skrivit ett inlägg om hur man hanterar panik när man simmar öppet vatten för dem som vill ha mer konkreta tips än att hålla fötterna nära vattenytan. Så här års är det ett av mina mest googlade inlägg - du hittar det här.