För skojs skull - Svett är det nya svarta

Den inte fullt så gyllene hösten

Nu har det gått fyra veckor sedan vi flyttade hem till Stockholm och vi trivs jättebra. Så bra att jag känner på mig själv att jag är liiiiite för entusiastisk ibland.

Jag berättar för förvånade kollegor att jag minsann tycker att kranvattnet är otroligt gott här, berömmer cykelbanorna och gjorde ett litet skutt av förtjusning när jag upptäckte att Konsum har öppet på söndagar.

För att inte prata om att jag blivit nästan besatt av att plocka svamp, äta lösgodis och ringa kompisar i Sverige, bara för att det numera bara är lokalsamtal.

Så för att få lite balans här på bloggen så lägger jag nu upp bilder från den andra sidan av helgens höstpass.

Varsågoda, höst i Sverige. 

Gyllene höst
Solen lyste över vårt lilla skruttiga hus i morse och vi struntade i renovering och och annat (veckan har hittills bjudit på ett oplanerat stambyte i källaren, ett positivt asbestbesked samt ett mindre sammanbrott) för att sticka ut i skogen. Det kan ha varit årets sista löppass i kortärmat och det kan man ju inte missa. 
Hösten är min favorittid för löpning men den kan lika gärna vara deprimerande, blöt och grå. Just idag leverade Stockholm en sådan där fantastisk gyllene höstdag som går rak in på kontot för att man skall stå ut med de gråa dagarna som oundvikligen kommer. 
 
Det blev en ny runda med en blandning av hemvana stigar och nya områden, lättlöpta grusvägar och leriga klipphällar. 
 
Jag myste mig igenom alltihop.
Inte nog med att hösten är den vackraste tiden för löpning, det råkar också vara säsong för våfflor och varm choklad så vi avslutade passet exakt så. Jag har hört att det är bra för återhämtningen. 
Så långt från Sunkparken man kan komma
Jag har inte vågat mig ned till källargymmet på jobbet sedan jag blev inlåst där förra veckan men å andra sidan, vem behöver en källare när det finns en takterrass?
Speciellt inte när det är en takterrass med utsikt över Mälaren, Gamla stan och stadshuset.
Idag höll jag till godo med de bänkar, trappsteg och räcken som fanns där och det fungerade så klart alldeles utmärkt. Man kommer långt med kroppvikten och lite fantasi.
Framöver tänker jag ändå ta med lite träningsredskap till jobbet för att få in lite mer variation i lunchträningen. Jag har nya gummiband som jag älskar (mer om dem en annan gång) och kanske skulle det fungera att sätta fast en TRX någonstans.
Viktigast just nu var i alla fall att komma igång med lunchträningen igen - det här var det första passet sedan jag flyttade till Stockholm för tre veckor sedan.
Som vanligt är rutinen den allra största utmaningen när det gäller träning och den högsta tröskeln är den till det första passet.