Problemet med öppetvatten-simning

Öppet vatten / Permalink / 1
Öppetvatten-simning - och precis alla andra utomhussporter - skall ju handla om naturupplevelsen, det vackra i vår omgivning och om att vara ett med naturen.
 
Det där sista stämmer in på simningen också men när det gäller upplevelsen av den vackra omgivande naturen har öppetvatten-simningen en del att jobba med. 
 
Så här tror man att det ser ut när man skall simma. 
Och så här ser det ut egentligen.
Grumligt, mörkt vatten, på sin höjd kan man se lite sjögräs (ofta samtidigt som man krockar med det). Och om det är djupt så ser man bara det grumliga och mörka.
 
Löpningen har ju en klar fördel där.

Bråda dagar

Allmänt / Permalink / 1
Idag har mina muskler gjort sitt bästa för att påminna mig om gårdagens dödsångest.  Om man klamrar sig fram vid en lodrätt klippvägg med varenda muskelfiber man har får man orättvist nog rejäl träningsvärk dagen därpå. 
 
Vi har tillbringat 50% av dagen på mitt favoritställe i Stockholm, Hellasgården, och 50% med att göra packlistor för depålådor. Vilket är en ganska bra fördelning mellan nytta och nöje. 
 
Torkel höll i en introduktionskurs i orientering på Hellasgården så jag passade på att beta av min egen träning under tiden. Jag hann med både säsongens första och sista öppet-vattenpass och en vända på utegymmet innan vi alla fikade tillsammans efteråt.
 
Jag var visserligen tvungen att smygfika mellan mina två pass. Hur kunde jag glömma hur hungrig man blir av att simma?  Min mage kurrade så högt att jag kunde höra den i vattnet. Om det där sjöodjuret som brukar skymta i vattnet hade dykt upp svär jag att jag hade ätit det och inte tvärtom. 
På lådfronten går det långsamt framåt. Just nu saknas tre påsar Tailwind  (sportdryck) och sex påsar nötblandning och sen är maten helt helt klar.
 
Jag hade hoppats att vi skulle hinna plocka iordning kläder och andra prylar och provpacka ryggsäckarna också men det får vänta till nästa helg - jag åker tillbaka till Bryssel imorgon. Det är ju bra att ha något att se fram emot och få saker är så spännande som tanken på att sommarens alla planer kanske faller på att jag har köpt en för liten ryggsäck. 

Ryssgraven

Äventyr / Permalink / 6
Inte ens en låtsas-semester är komplett utan lite dödsångest och därför hängde vi så klart på när Sanna och Tomas föreslog att vi skulle klättra. Utomhus, alltså, på en klippa gjord i sten utan designade handtag (eller heter plupparna på klätterväggen något annat?) och med mer hårda stenar nedanför.
 
Jag hade aldrig klättrat utomhus förut och med tanke på att jag trivs bäst på barn-lederna i klätterhallen så var jag rejält nervös när vi klev av ersättningbussen (är det någonsin något annat på pendeln i juli?) i Kungsängen med siktet inställt på Ryssgraven.
 
Bergsväggen reser sig lodrätt precis vid vattenbrynet vid en liten vik i Mälaren så Ryssgraven var en vacker, om än utmanande, plats att göra min debut i klippklättring.
Ser ni hur slät väggen är? Det fanns verkligen ingenting som gav fäste. Hade det inte varit för att jag precis sett Sanna, Torkel och Thomas klättra upp där hade jag varit övertygad om att det var omöjligt. Och om det inte varit för att Sannas guidebok sagt att svårighetsgraden på just den här leden var 4a, dvs jättelätt.
Jag kom ca en meter över marken innan jag gav upp och istället tog sikte på skrevan längst bort till höger på bilden. Där fanns det ingen led enligt guideboken, förmodligen för att det ansågs vara för lätt för att vara värt besväret.
 
I bergsskrevan fanns det lite mer möjligheter att vara kreativ i sin klättringsteknik och jag kom på en metod jag ofta använt i berg förut - nämligen rump-metoden. Min rumpa är ganska bred och stabil och det var precis vad situationen krävde. If you got it, use it.
 
Med rumpan som motpunkt tryckte jag mig upp en cm i taget, med långa pauser flera gånger om när jag var övertygad om att det var fysiskt omöjligt att komma vidare.
På en liten avsats lyckades jag först trassla in repet i en buske, sedan fastnade löpartightsen (det finns ett skäl att klättrare inte använder löpartights) i klippan innan jag lyckades först placera rumpan på min hand så att jag inte kunde klättra vidare. Men utsikten var fin att titta på under tiden.
Eftersom jag blev den första att klättra den här leden får jag också äran att namnge den enligt urgammal klättrings-tradition. Härmed meddelar jag att den här leden kallas "På darriga ben" för det var precis så det kändes.
 
Jag var så sjukt nöjd med mig själv när jag kom upp på toppen!
 
Kommer ni ihåg den där känslan när man var barn och hade klättrat riktigt högt upp i ett träd och inte vågade komma ned igen? Precis så var det här.
 
Jag tyckte egentligen att det var lagom mycket för en lördag förmiddag att komma upp men what goes up must come down, även om det känns för jävligt.
 
Och, käre läsare, det kändes för jävligt.
 
Efter att ha kämpat med både naglar och rumpa för att klamra mig fast vid klippan skulle jag nu gå rakt ut för stupet baklänges.
 
Ingen rumpa i världen skulle rädda mig från det här men jag kom ihåg hur man gjorde när man skulle klättra ned från de där höga träden som barn så det slutade med att jag mer eller mindre lade mig på mage och långsamt hävde mig över kanten med fötterna först.
 
Den stora fördelen med den här metoden var att a) jag inte kunde se hur långt det var ned och b) jag inte hade något val när jag väl svingat fötterna över kanten.
Det gick så klart bra att komma ned men det var värre än det värsta åket på Gröna lund och det krävdes en lång paus med go-fika på hembakta kanelbullar innan kunde stå stadigt på benen igen.
 
Sen gjorde jag om allt från början igen bara för att se om det verkligen var lika hemskt att bli nedfirad som jag mindes det. Det var det.
 
Bortsett från all dödsångest så var det åtminstone dubbelt så roligt som att klättra inomhus  (och det var bara delvis på grund av go-fikat och att vi badade efteråt). Just nu känns det väldigt värt alla blåmärken.
Till top