För skojs skull - Svett är det nya svarta

En äventyrshund blir till
Jag har gjort klart min runstreak men det är inte det jag tänkte skriva om utan istället blir det ett nytt inlägg om Sälka. Hon är nämligen så oerhört mycket mer fotogenisk än vad jag är, speciellt eftersom jag springer utan bloggens officiella fotograf sedan hon flyttade in. 

Valet mellan suddig selfie och gullig hundvalp är inte så svårt. 
 
Vi insåg ganska snart att en äventyrshund kräver en egen äventyrsbil eftersom varesig hyrbilsfirmor eller kollektivtrafiken är speciellt hundvänliga så nu har vi skaffat en bil - den dyraste hundaccessoaren man kan tänka sig. Efter lite research på hundvänliga destinationer så packade vi hundlekaker, hundmat, hundfilten, hundflytvästen, hundgodis samt Sälka själv och stack iväg. 
 
Vi har hunnit med både Ljusterö och Landsort och det var mycket som var fint men inget som var lika fint som Sälka: 
Sådan matte sådan hund. 
Två år efter Gröna bandet
Idag är det exakt två år sedan vi påbörjade Gröna bandet. Ett omvälvande, fantastiskt och skitjobbigt äventyr på 49 dagar och 1399 kilometer. Det var tuffare, blötare och gjorde mer ont än vad jag någonsin trodde var möjligt men ändå går det inte en dag utan att jag tänker på det och längtar tillbaka till fjällen. 
 
Blöta strumpor var en stor del av min verklighet under Gröna bandet men dem tänker jag inte alls på när jag tänker tillbaka. Inte heller tänker jag på hur ont jag hade i fötterna, alla de gånger när jag var så trött att jag grät. 
 
Fjällen själva lockar så klart men framför allt längtar jag tillbaka till känslan av frihet och enkelhet. Livet är så mycket lättare när man vaknar varje morgon och bara går dit näsan pekar. Det är en frihet från valmöjligheter och beslut (till skillnaden från friheten i att kunna äta precis vad man vill till middag...) som skapar ett nästintill oändligt utrymme för tankar och kreativitet. 
 
Det går inte att förstå hur trängd den fria tanken är av alla beslut vi fattar varje dag (skall jag springa för att hinna med tunnebanan 08.12 eller hinner jag om jag åker 08.17? Vill jag ha chai eller örtte? Vilken film vill jag se i kväll? Vilka skor skall jag ta?). 
 
Därmed inte sagt att jag tänkte djupa existientiella tankar hela tiden. För det mesta tänkte jag inte alls. 
 
Men jag tror ändå att det undermedvetna jobbade på i det tysta, processade känslor och intryck som varit obearbetade länge. Till exempel hade vi varit ute i flera veckor när jag plötsligt tvärstannade på fjällen och berättade för Torkel att jag hade fått nog av Bryssel och att det var dags att flytta hem till Sverige igen. 
 
Nu är vi hemma i Sverige och jag kan bara tänka på vad nästa äventyr ska bli. Tvärs över Island. Tvärs över Grönland. Lofoten på langs (ja, jag gillar när det finns ett tydligt början och slut!). Kanske blir det Vita bandet, det vill säga svenska fjällkedjan på skidor. 
 
Tanken är att Sälka ska följa med och jag längtar till hon blivit stor nog att hänga med på längre vandringar och äventyr. Än så länge går vi bara någon kilometer ihop men planen är att hon ska få följa med till fjällen i vinterå en nybörjartur. När det gäller vinterfjäll och skidor har jag mycket att lära så Vita bandet ligger ett par år framåt i tiden. Kanske blir det aldrig ens av men det skadar ju inte att börja träna redan nu, just i fall att!
 
 
Varför kan jag inte bara acceptera en DNF?
Kort sammanfattning: Jag bestämde mig för att köra en runstreak och springa varje dag i januari. Sedan bröt jag handleden och båtbenet den 13e och var förnuftig nog att avbryta. Jag hatar att avbryta. 
 
Så nu står jag här, mitt i brinnande (tyvärr bokstavligen...) värmebölja och tvingar mig igenom en ny runstreak. Minst 20 minuter måste jag springa, varje dag i trettio dagar annars... annars händer det ingenting alls mer än att jag fortsätter att gräma mig över den där DNF:en. Jag är nämligen en sån där som hellre dör än bryter. Fart spelar ingen roll men jag har jag klivit över startlinjen ska jag banne mig över mållinjen också. 
 
Alldeles bortsett från värmeböljan så gillade jag inte ens att runstreaka i januari. Tvångslöpning är inte riktigt min stil och 20 minuter är alldeles för kort för att hinna till ett cafe och fika. Och med dagsformen så orkar jag inte springa särskilt mycket längre om det ska hållas på att springa varje dag. 
 
Redan i januari kom jag till slutsatsen att jag faktiskt tränar mindre när jag kör en runstreak än annars, precis som med varje annat träningsprogram jag kört. Jag tycker liksom att jag är färdig när jag har tvångsjoggat mina 20 minuter och skippar precis all alternativträning, spontanträning och njutarträning. 
 
Men runstreakas ska det. 
 
Och när jag slutat att prokrastinera med det här blogginlägget ska jag släpa mig ut och springa min nya, tjugo minuter långa standardrunda. 
Det här är i inte min nya standardrunda, det är Gotland.