För skojs skull - Svett är det nya svarta

Vandring på Öland
Jag har tagit en paus från valplyckan där hemma  (dvs jag har lika mycket separationsångest som jag njuter av att inte behöva rasta henne varannan timme natten igenom) och varit på Öland och vandrat över helgen.

Öland var precis som jag förväntade mig den här tiden på året: oerhört vackert och väldigt stängt. Jag har aldrig gått förbi så många stängda idylliska syrendoftade gårdscafeer i hela mitt liv.

Det krävdes en hel del pusslande för att få ihop en tur där det fanns både mat och boende och resultatet blev en bra bit av Mörbylångaleden, lite cykelleder och en del improviserat irrande i en kohage.
 
Trots en väldig soleld på vänster hand (jag hade missat att tre månader med gips innebär känslig hud) och blåsor under mina numera vandringsovana fötter så blev det en toppenhelg. 
 
Hur kan det bli annat när man får hänga med en saknad Brysselvän en hel helg och Sverige är så här fint?
 
Början på det stora äventyret
Torkel har som sagt varit i Lake District och haft det bästa vädret någonsin i GL3Ds historia så jag har gjort vad jag kan för att inte bli bitter - nämligen hämtat hem Sälka från Skåne. Fyra timmar på ett tåg med en ej rumsren valp som aldrig varit hemifrån förut samt en nästan-bruten handled - vad skulle kunna gå fel?
 
Ingen alls, visade det sig. Sälka skötte sig helt exemplariskt precis som den äventyrshund hon är tänkt att bli. 
 
Tre dagar senare har hon blivit skrämd av en katt för första gången, jagat myror i vår trädgård och lärt sig både att sitta och snurra på kommando. 
 
Hon lämnar inte min sida men skulle överge mig för en köttbulle utan att tänka två gånger. Hon har fräknar på nosen och målarfärg på ena benet och när hon sover gör hon smaskljud med läpparna i drömmen.
 
Hon vet att man inte får kissa i vardagsrummet men är snabb som en iller om man glömmer att stänga dörren till sovrummet. Att sova med Sälka är som att dela bädd med en haj - varje morgon kl 4 har jag vaknat med en uppsättning sylvassa valptänder framför ögonen när hon försöker bita mig i näsan. Jag går numera ingenstans utan en lämplig tuggleksak, i rent självförsvar. 
 
När hon är glad snurrar hon på stället precis som sin mor och springer så snabbt att öronen fladdrar i vinden. 
 
Bättre kompanjon än så kan man inte få.
Man får äventyra bäst man kan
Torkel åkte till England i morse för att springa GL3D (trots att det är vår tävling! VÅR!) så jag får hitta på egna äventyr här i Stockholm efter bästa förmåga. Idag var jag på simhallen till exempel. 
 
Vad är väl en simhall för någon som simmat i Engelska kanalen, tänker väl ni, och då kan jag berätta följande: 
 
  • Jag delade bana med 15 våldsbenägna bröstsimmare. Det var armar och ben precis överallt och jag höll andan i panik varje gång någon kom inom sparkavstånd från min handled. Det var en majoritet av tiden vilket gjorde vattenlöpningen ganska jobbig. 

  • Jag kan bara belasta handleden (eventuellt sa arbetsterapeuten att jag skulle vänta en vecka till) i rakt läge så när det inte var någon i närheten kunde jag istället roa mig med att få panik när det kom svallvågor från sidan. 

  • En handled som är normal och en handled som inte-riktigt-är-bruten-längre gör det omöjligt att hålla en rak kurs. Så när det inte kom svallvågor eller yviga bröstsimmare så "sprang" jag in i kanten. 
  • Har du försökt ta v dig en något för liten baddräkt utan att böja handleden? 
Bortsett från det gick det bra. Jag visste väl att arbetsterapeuten överdrev när hon sa att jag skulle vänta minst två veckor.